Topp 5 sämsta spelkonsolerna

Hej och hå, vackra tisdag, och hej alla barn, det är dags för ytterligare bulleribång med allas er kolloledare, dirigent och baseballcoach. Mig alltså.

Eftersom det är sommar och sol och jag har mycket att göra så blir det ytterligare en ”enkel” lista – de sämsta spelkonsolerna, den här gången. Och shit pommes, det finns en del att välja på. Här är mina kandidater.

Topp 5 – Sämsta spelkonsolerna

5. Gizmondo

Ni har hört det förrut men vad tusan, vi tar det igen. Konsolen var ju egentligen inte alls dum, den hade massa features, några schyssta spel och lågt pris. Det låga priset kom dock med en brasklapp, man var nämligen tvungen att stå ut med reklamavbrott i spelandet! Chefen, Stefan Eriksson, ”kraschade” sin fräsiga sportbil i USA, umgicks med maffian och såg antagligen helt själv till att sänka Gizmondo-skutan. Sålde i 25 000 ex. Det är inte bra.

4. Jaguar

Yeah, kanske borde Phillips CD-i tagit den här platsen, men Ataris underbara reklamvideor måste uppmärksammas. Om och om igen.

3. Mattel Hyperscan

Mattel? tänker ni antagligen om ni varit duktiga och har A i närvaro på era historielektioner. Var det inte de som gjorde klassiska Intellivision? Den första konsolen med onlinelösning? Stämmer bra det. De gjorde även ett försök att ta sig tillbaka i hetluften 2006 med Mattel Hyperscan, en konsol som inte bara läste CD-ROM-skivor utan även kunde scanna samlarkort. På så sätt kunde man scanna in nya karaktärer och vapen i spelen. Smart drag, Mister Christer. Anledningen till att Mattel Hyperscan klarar cutten på den här listan har dock inget att göra med att konsolen var ett kommersiellt fiasko utan att den ser ut som ett våffeljärn.

2. Gakken Tv-Boy

Jag vet vad ni tänker (”hur tänkte dem!?”) men så här ser skiten faktiskt ut. Gakken Tv-Boy släpptes bara månader innan Nintendo släppte sin Famicom 1983 och hade inte en chans mot den. Den där T-formade mojängen är alltså konsolens joystick! Och greppet vid sidan? Ett grepp för att bättre kunna hålla i joysticken! Herregud…

1. RCA Studio II

Fail 1: Det finns ingen Studio I. Fail 2: Ljudet kom från en högtalare från själva konsolen. Fail 3: Den kontrollerades med nummertangenterna på konsolen. Fail 4: Värdelös grafik, värdelöst ljud, till och med för sin tid. Fail 5: Resten.

Gears of känslor

Het diskussion igår kväll. Ämnet: Gears of War 2. Eller mer specifikt, scenen där Marcus Fenix och Dom hittar den senares fru (eller snarare de katatoniska resterna). Dom håller henne i sina armar och skriker som en bebis – av självklara skäl. Hans fru är bara ett tomt skal och någon minut senare kommer han att skjuta henne i huvudet för att bespara henne mer lidande. Det är ett (för att vara Gears of War 2) ganska gripande ögonblick.

Marcus står bredvid. Han vet att han måste säga något. Eller göra något. Visa att han är en kompis. Uttrycka medlidande på något sätt. Och det vet vi alla inte är någon lek i parken för ett muskelberg med begränsad vokabulär.

Nå, Marcus går fram till Dom som sitter på knä, helt förtvivlad. Tar tag i hans axel, kramar den. Egentligen hade det räckt. Vi vet ju att de här killarna inte är mycket för ord och ett tyst utbyte av känslor hade varit fullt naturligt och antagligen väldigt fint. Men han säger något också. Två ord.

”I’m sorry”? Nej. ”Fucking Locust!”? Nej. ”Oh man…”? Nej.

Han säger: ”It’s okay.”

Eh, va? Det finns väl inget som är okej med det här? Nånstans? Nog för att just den repliken är stapelvara inom film (och uppenbarligen tv-spel) och används på de mest märkliga ställen, men här? Andemeningen är väl att det kommer bli okej, när Dom lugnat ner sig, men det betvivlar jag att Marcus tror. Han säger det för att andra har sagt det före honom och för att det är det som han tror att han behöver säga.

Så skulle man kunna tolka det. Men jag och mina vänner kom fram till en mycket mer intressant teori igår.

”It’s okay” är inte menad som en kondoleans – utan en sorts klapp på ryggen till Dom att nu, just nu, är det okej för honom att visa känslor. De är ju simpla män egentligen – två hårda grabbar som vanligtvis öser kulor och svordomar – och att visa sig svag i världen Gears of War 2 visar upp är en dödsdom. Men Doms fru har torterats sönder och samman, hennes medvetande har lämnat hennes kropp för länge sen och det som är kvar är inte det trevligaste att skåda. Han blir ledsen. Och Marcus, fortfarande stenhård, förstår att Dom på samma gång antagligen känner sig lite förlägen över dessa känslor och ger sin välsignelse. Dom behöver inte skämmas för sina tårar.

Genialiskt, djupsinnat och mångbottnat. Med Gears of War 2 knäpper Cliff Bleszinski känslorunkare som Hideo Kojima och David Cage på nosen med sin oanade subtilitet.

Vem hade kunnat ana?

Doms normala ansiktsuttryck.

Topp 5 strategibrädspel

Som en vis man på ett högt berg skulle säga: ”Om måndagar är en omstart så är tisdagar naturens sätt att ifrågasätta denna omstart för oj vad arbetsveckan börjar sätta in nu.”

Det är därför jag gör en topp 5 varje tisdag. För er som behöver lite absolution, en nådens hand, en kärleksfull viskning i högerörat denna illdådens dag.

Dagens lista absolutionerar just Kelet lite extra. Han undrade om jag inte kunde uppmärksamma den ständigt aktuella och hett debatterade sällskapsformen brädspel. Och vem är jag att säga nej till en ung mans smäktande åtrå?

Here… we… go! som män med smink brukar säga. (Som mycket väl skulle kunna vara visa män på höga berg)

Topp 5 – Strategibrädspel

5. Hansa

Riktiga konnässörer av strategibrädspel skulle antagligen bara fnysa åt att Hansa får medverka på den här listan. Och jag kan förstå dem, så länge alla är införstådda med reglerna är det näst intill omöjligt för någon att vinna med mer än någon poäng i spelet. Det blir även lätt så att man återupprepar samma strategi genom hela sessionen. Men det är lite av charmen också. Spelet går ut på att bli den mäktigaste köpmannen i det gamla 1600-talsföretaget Hansa. Man åker båt mellan stora städer i Östersjön och Kattegatt (bland andra Köpenhamn, Stockholm, Riga och Lübeck), köper varor, säljer varor och bygger upp marknadsbås i städerna. Det må låta torrt och trist på papper, men verkligheten visar sig vara något helt annat. Den är superskoj.

4. Puerto Rico

Det är så jämnt mellan nummer fyra till nummer ett på den här listan att inte ens en anorektikers hårstrå skulle kunna klämma sig in emellan. Men urval har ändå gjorts. Stadsbyggarspelet Puerto Rico drog nitlotten men det kan jag lova alla er som beslutar sig för att slå till på ett ex i eftermiddag att ni definitivt inte kommer göra. Det är ett djävulskt genomtänkt spel som borgar för en hel del olika taktiker, beroende på lynne och person. Det är även det högst placerade spelet av brädspelen på min lista på ansedda boardgamegeeks topp femhundra-lista över brädspel och toppas bara av Agricola (ett spel jag ännu inte fått chansen att prova på).

3. The Settlers of Catan

Åh, jösses. Jag spelar fortfarande Live Arcade-versionen av det här brädspelet några gånger i veckan. Det här spelet är som en drog för mig. Jag kan inte få nog! Så simpelt, så smart, så ondskefullt. Brädet består av ett gäng olika brickor, varje bricka representerar en tillgång eller en byggkloss. Visste du att man kan bygga en stad av två delar havre och tre delar kol till exempel? Well, i Catan kan man det. Så man snirklar runt på brädet, bygger vägar och försöker bygga bosättningar, förvandla dem till städer, ta poäng på alla sätt man kan, i ständig kamp mot kompisarna. Genialt gameplay, ett ständigt föränderligt bräde och myspysstämning (varje gång, världsapromisse) är tre saker som sammanfattar The Settlers of Catan ganska bra. Så sitt inte här och dräll – gå och köp!

2. Carcassone

Ännu ett spel med en Live Arcade-motsvarighet som jag spelat sönder och samman. Men man ska givetvis spela Carcassone på riktigt. Maken till mys har du aldrig varit med om. Här är det du (och dina kamrater) som bygger upp brädet bit för bit genom att i turordning lägga ut stads-, väg- och kyrk-bitar och forma er egen provins. Med hjälp av lite raska bönder plockar man sedan poäng på de städer, vägar och kyrkor man skapar. Lätt som en plätt är det också. Och estetiskt tilltalande. Glöm inte heller att jag sopar mattan med Johan Martinsson varenda gång! Nu kan du också göra det!

1. El Grande

El Grande, spelet som låter dig göra Spanien till din bitch! Ja, förhoppningsvis, i alla fall. Om du vinner. Och det gör du väl? El Grande har egentligen allt. Spelet är också ganska jobbigt att förklara så jag nöjer mig med att säga att det finns kort (med text på), kort (med nummer på), ett jättestort (och jättefint) spelbräde med Spaniens alla medeltida landskap, en hög fyrkantiga, färgade klossar som man tar över sagda landskap med, en kung samt ett stort torn som kunde varit taget från Sagan om Ringen. Trots alla hundratals gånger jag spelat exempelvis Carcassone och Catan finns det inget strategibrädspel som jag blir lika glad av att vinna i som El Grande. Letar ni efter en komplett brädspelsupplevelse hittar ni den här.

Bubblare: Age of Empires III: The Age of Discovery, Caylus, Battlelore, San Juan, Descent: Journeys in the Dark, Citadels

Det finns många bra strategibrädspel. Caylus har jag bara kört en och en halv gång men det var en mycket positiv erfarenhet, djupet är stort och klarar man sig bara förbi den kriminellt kassa instruktionsboken har man hinkar med skoj framför sig. Citadels bör också nämnas. Det är ett kortbaserat spel som bygger mycket på misstänkliggörande och intrigerande. Raffinerat.

Mullerimullerimeck

Vet ni vad jag börjar hata mer och mer? Att gå de där tre metrarna till tv-bordet och byta skiva i min spelkonsol. Vilket meck det är. Var är framtiden nånstans? Jag vill bara kunna installera alla spel rakt av och bara dimpa ner i soffan som en pösmugg och sen byta mellan Metal Gear Solid 4, Little Big Planet och inFamous som jag känner för.

För det är lite så jag spelar mina spel nu på sommaren. Lite om vartannat. Jag stapplar fram på slagfältet med Snake en stund, lattjar runt på användarskapade banor made of awesome med min glasögontyngda sackboy någon timme, för att sedan studsa runt i storstaden och ösa el på allt och alla till kaffet.

Notera dock att den här åsikten är något som bara gäller den nuvarande konsolgenerationen (och kommande). För vad hade Nes varit utan det där charmiga bökandet med kassetterna, flimmerbilden och det efterföljande blåsandet i maskinen? Eller bytandet av skivor på de enorma rollspelen till Playstation? Eller den charmiga attrappen man var tvungen att fästa på Super Nintendot om man ville spela importspel? Inte mycket, that’s what!

Men nu lever vi ju ändå i den digitala eran. Man ska inte behöva anstränga sig, det är ju hela poängen (jag tillåter mig själv att ignorera de rörelsekänsliga kontroller som är på väg att ta över våra konsoler). När jag nu redan har Final Fantasy VII, Braid och World of Goo på mina konsoler, ready to go, varför kan jag inte få de ”riktiga” spelen också?

Utan något mullerimullerimeck?

Framtidens sköna sköte!

Topp 5 spelproducenter du aldrig hört talas om

Det är den tiden på veckan igen. Då korna kommer hem. Då vägsaltet avdunstat. Då Stålmannen finns. Då världseliten ofrånkomligen lägger all sin tilltro till en liten blogg i Stockholm som sprattlar till. Bjuder till. Och fortsätter att bara ge och ge och ge.

Det är dags för ännu en topp 5. Idag känner jag för att balansera på den där legendariska knivsudden. Således en lista över de fem bästa spelproducenterna som du aldrig hört talas om. Alltså ingen Shigeru Miyamoto, Hideo Kojima, Sam Houser, Ken Levine, Warren Spector, Keiji Inafune, Yu Suzuki, Shinji Mikami, Sid Meier, Koji Igarashi, Jason Rubin, David Jaffe, Fumito Ueda, Michel Ancel eller vad de nu heter. Och idag skiter vi i att göra listan personlig, istället blir det hårda fakta som utgör grunden. Eller hur?

Och kom ihåg – har du hört talas om alla de här snubbarna kan du klappa dig själv på ryggen. Din status som übernörd är bekräftad.

Topp 5 – Bästa spelproducenterna som du aldrig hört talas om

5. Bryan Walker

Who the f**k is Bryan Walker, kanske du tänker om du tänker på engelska. En grovjobbare, skulle man kunna svara om man, som jag, skriver på svenska. Han har jobbat på allt från Gabriel Knight 3 till Ultima Online: War of Shadows. Och så har han producerat Metroid Prime 2: Echoes och Metroid Prime 3: Corruption. Det räcker för att ta sig in på den här listan. Visst kan man hävda att ettan är bäst och att killen som producerade ettan gav Walker mycket gratis till uppföljarna men kom igen, jag kan ju inte lista Michael Mann här – honom har ni ju hört talas om!

4. Takashi Tezuka

Jaha, så du gillar inte Animal Crossing? Jävligt synd för dig.

3. Ashley Cheng

Den där sjuan Johan Martinsson gav Fallout 3 svider fortfarande. Det är ju världens bästa spel! (Tillsammans med ett dussin andra ungefär.) Ashley Cheng har varit trogen Bethesda ända sedan han startade sin karriär 1998 och befordrades till producent lagom till det stora publika genombrottet företaget åtnjöt med The Elder Scrolls: Oblivion. Med Fallout 3 släppte han bomben och åh vad jag lärt mig älska den.

2. Yoshinori Ono

Håhåjaja. Vart tog alla gamla Capcom-rävar vägen? Det verkar som om de alla blivit för stora för sina egna egon, startat eget och flytt det klassiska företaget. Men det verkar bara ha varit bra för Capcom. Yngre förmågor tvingas fylla sina idolers skor och som de gör det. Eller som Yoshinori Ono gör det. Så tack Capcom. Tack Ono. Tack för Street Fighter IV.

1. Takao Shimizu

Ännu ett exempel på en kille som harvat runt med diverse småsysslor år ut och år in och sakta avancerat. Han syns i eftertexterna till både Mother och Super Mario World under ”special thanks” och lyckades jobba sig upp till ”assistant director” lagom till Super Mario Sunshine. Och på något sätt lyckades han impa på Shigeru Miyamoto. Shigge lät till slut Shimizu göra debut i producentstolen. Och vilken debut han gjorde. Vilket mod han uppvisade. Han designade ett spel som alla skrattade åt först men som nu, dryga fem år efter release, är legendariskt: Donkey Kong: Jungle Beat. Sedan gick han av bara farten vidare med att samproducera Super Mario Galaxy tillsammans med Miyamoto. Vilken hjälte.

Bubblare: Akihiro Hino

Topp 5 bästa tv-spelstitlarna

Vad gör man när man inte orkar göra dagens lista? Googlar lite så klart.

Så, dagens topp 5 behandlar de fartigaste, fräckaste och farligaste tv-spelstitlarna som någonsin stämplats på ett omslag. Det här är en lista som man givetvis måste handskas med ytterst varsamt. Annars smäller det!

Topp 5 – Bästa Tv-spelstitlarna

5. Awesome Possum Kicks Dr. Machino’s Butt!

Fem otroligt balla ord är lika med ett femdubbelt så ballt spel!

4. Beyond the beyond

Kanske det allra mest geniala av alla titlar på den här listan. Sug på den bara. Beyond… the beyond. Det är ju liksom bortom… bortom! Aaaaaaaaaah!

3. 70’s Robot Anime Geppy-X: The Super Boosted Armor

Sätter listans femteplats på skam. Frågan är hur något spel någonsin kan toppa den här… toppingen?

2. GOLF Magazine Presents 36 Great Holes Starring Fred Couples

1994 lät det antagligen så här på Segas styrelsemöte: ”Wöööh, vi är fucking Segaaaa! Vi är så jäkla coola! Vi vinner konsolkriget med Nintendoooo! Vi kan göra vad vi vill! Därför bestämmer vi att tråkigt är coolt nu! Och Fred Couples!”

1. Tohoku Daigaku Mirai-Kagaku-Gijutsu-Kyodo-Kenkyu-Center Kawashima Ryuta Kyoju Kanshu: Motto Nou wo Kitaeru Otona no DS Training

Längst är alltid bäst. Alltid.

Samtal

Jag: Nu har jag varvat Wolverine. Det var kul.

Flickvän: Vad hade du gett det i betyg om du recenserat det?

Jag: Oj, en sjua kanske. Stundtals var det ju riktigt roligt.

Flickvän: Hur mycket ska ett spel ha i betyg för att du ska orka varva det?

Jag: Öh, sex kanske. Det beror ju lite på vad det är för typ av spel, men minst sex.

Flickvän: Så då ger du alltså Alone in the Dark en sexa i betyg?

Jag: !

Lurad!

Topp 5 047

Dagens lista ärar (som vanligt) Johan Martinsson. För ett litet tag sedan gjorde han en ypperlig musikblogg som älskades sönder så till den milda grad att han till slut valde att lägga ned den. Så här kommer en försenad respons på bloggens brist på blipblop-musik.

Inte att förglömma – stort tack till Aglet som påminde mig om 047:s briljans i och med sin lista idag.

Without further ado – här är 047:s topp 5 bästa låtar (av de jag hittade på youtube):

Topp 5 – 047

5. Pingpong

Om grunge vore blipblop så skulle Pingpong vara det. På en solig dag. Extra plus för den suggestiva musikvideon.

4. Goolia

Entusiasmen! Livsglädjen! De underfundiga små kärleksstygnen man måste lappa ihop sig själv med efter att ha hört Goolia, som fullkomligen dränerar en på sånt, vad det nu var för något, är lika trevliga som låten.

3. Hokkaido

Hokkaido börjar trevande, som den inte riktigt vet vilket århundrade det är eller vilken dag på klockan John Cleese fyller år. Sedan fortsätter den så. Gott så.

2. Robopop

Erkänn nu, det är exakt så här Robopop låter! I alla fall på Mars, Hawaii och ipod. Om den inte visste bättre skulle den satsa på världsherravälde. Men Robopop tycker synd om torsken. En förebild!

1. Azadeh

Barndomen och nostalgin allt i ett! Och när man trodde att man var klar så kommer tårarna och då säger Azadeh att ”det är lugnt, du är med mig, inga problem” och allt bara ordnar sig.

Bubblare: Ankan

047 sjunger! Och som de gör det. Deras tribut till ankan inom alla oss är poesi i allra största slag, som om världens starkaste man slog den. Sjung med! Släpp loss! Och ät pyttipanna idag!

Återkomsten

Åh, vad jobbigt. Jag har spelat Wii nu igen. Ännu ett avbrott från det riktiga gamerlivet. Suck. Stön.

Slurp.

Jag har spelat Punch-Out Wii!!. Och det var inte dumt det.

Jag har misslyckats med att sänka Soda Popinski, den ryske läskeblaskkonnässören, en sisådär tjugo gånger på raken. Och för varje gång jag dryper i backen och får lyssna på hans hångarv kan jag se den lille tomten som bor i mitt kontrollrum förundrat kontrollera hur nivåerna i min ”kärlek till Nintendo”-tank går upp igen.

Punch-Out Wii!! är en blandning av Punch-Out!! och Super Punch-Out!!. Absolut inget mer. Men det behöver det inte vara heller. Jag fröjdas åt att behöva lära mig mönster, banka in reflexer, utvecklas som spelare igen. Bald Bull tjurrusar mot mig som så många gånger förr. Jag sätter stopp för honom med ett vältajmat slag. Aran Ryan är hög på speed och studsar runt i ringen som en lågstadiemobbare. Jag skuttar undan retstickan i precis rätt ögonblick och avlossar hela min arsenal av fyrverkeripjäser på honom. Super Macho Mans flexar sina bröstmuskler. Jag beundrar dem. Allt är som det ska vara.

Och jag spelar givetvis med kontrollen på sned, precis som i fornstora dagar. Njuter. På ett sätt som bara ett klassiskt Nintendo-spel kan få mig att njuta.

Tack Little Mac. För att väntan faktiskt visade sig vara värt det den här gången.

King Hippos svaga punkt? Kan det vara plåstret på magen? Kan det?

Topp 5 E3:s presskonferenser

Yeah, you know the drill.

Dagens lista är ganska självklar. Med undantaget att den som vanligt inte speglar någon allmän åsikt. Jag har rankat de fem presskonferenser jag sett hittills och som jag fick ut mest av. Så rankningen regleras i hög grad av närvaron av hårda, manliga spel, Tim Schafer-framträdanden och Mario. All heder till tjejspel, träningsspel och försäljningssiffror men på den här listan är de riktigt feta minus.

Topp 5 – E3 2009 presskonferenser

5. Ubisoft

Fattigmannens presskonferens ringde – de vill ha ett snack med er, Ubisoft. Inget av värde utannonserades, folk pratade i evighet och casualspelen fick alldeles för mycket utrymme. Blä. Men visst ser Assassins Creed 2 bra ut.

4. Electronic Arts

Tim Schafer in da house! Mysfarbrorn gör ingen fantastisk presentation av Brütal Legend, men det gör inget. Utannonseringen av Ozzy Osbourne som röstskådis och den grymma trailern talar för sig själva. Annars en ganska trist tillställning överlag, många halvkassa talare (vad var det där för skum dialekt, Patrik Söderlund?) och långa, plågsamma bitar med casualspel. Trailern för Star Wars: The Old Republic var ju fin – snyggare än de nya filmerna – men eftersom det är ett MMORPG tilltalar det mig föga. En ganska svag lineup, må jag säga. Men Peter Moore kan ju snacka.

3. Microsoft

Hell yeah! Grymt genomförd presskonferens. Bra tempo (om vi bortser det alldeles för långa Modern Warfare 2-gameplayet), schyssta talare som varken stakar sig eller är särskilt långrandiga och en riktigt smaskig lineup. Crackdown 2! Yes! Left 4 Dead 2! Yes! Splinter Cell: Conviction! Yes! Halo: ODST! Yes! Modern Warfare 2! Yes!
Det stora frågetecknet var självklart Alan Wake. Det såg ju tyvärr inte alls lika epic ut som vi alla hade trott. Jag fick stora skälvan när så mycket påminde om… Alone in the Dark. Och berättarröst? Vad är det för korkat påfund? ”Oops, Rusty has fallen down the well again, gotta save Rusty!” Jag har inte gett upp hoppet än men snacka om att bli underväldigad.
Natal då. Sannolikheten att mojängen kommer fungera som den ska är givetvis ganska liten. Eller har Microsoft löst gåtan med perfekt röstigenkänning och rörelsedetektion? Hur som helst så tillåter jag mig själv att bli riktigt upphetsad över det här. De behöver inte ens inkorporera Natal i spelen (helst inte faktiskt, jag är så nöjd med min handkontroll), bara jag får bläddra i 360:ns menyer som om jag vore med i Minority Report. Det är ju så häftigt att det finns inte! The mind boggles, för tusan.

2. Nintendo

Yeah, jag vet. Presskonferensen var ganska meh, alla talare lite stabbiga. Casualkorståget fortsätter. Den där pulsgrejen har de ju redan kört med till Nintendo 64 (Tetris 64) och det blev ju ingen succé då direkt.
Men vad begär ni av mig? Super Mario Galaxy 2! New Super Mario Bros Wii! Golden Sun DS! Metroid: Other M!
Instawin, som det heter.

1. Sony

Om det nu inte varit för att Sony hade presskonferens också. Ett visst The Last Guardian, Fumito Uedas nya, knäckte nämligen stenhårt. Det ser helt otroligt, makalöst vackert ut. Som ett Where the Wild Things Are i forntida tider. Vill ha! Nu, nu, nu!
Annars – Kaz Hirai, vilken kille. Det är något väldigt karismatiskt över honom i all sin megalomaniska glory. Och vilken engelska! Är han verkligen från japan eller är han jänkare in disguise?
Nå, överlag seg inledning med alldeles för mycket prat. Försäljningssiffror in absurdum, som vanligt. Vi vet att Nintendo vinner och Sony vet att Nintendo vinner ändå vill de absolut hålla på och trolla med siffrorna. Get a life.
PSP Go ser väldigt tjusig ut. Jag älskar idéen med digital distribution, lat som jag är. Det kan definitivt bli ett inköp. Metal Gear: Peace Walker känns väl… sådär. Kan inte Kojima få göra något annat?
Rockstars nya däremot… låter häftigt. Synd att vi inte fick veta något mer än att man är en agent på sjuttiotalet.
Shit, vad ska man inte ta upp? Den nya rörelsekontrollen verkar apball (även om den ser lite väl snuskig ut just nu), God of War III ser fräckt ut och det där kartspelet som går i Little Big Planets fotspår har stor potential.
Grattis Sony. Ni är på G.