J’etaime Paris

I onsdags och torsdags var jag i Paris på Ubidays.

Intryck:

* Fantastisk skön hotellsäng.

* Fantastiskt goda snittar.

* Man kände sig lite busig när man gick på Louvren och klockan var elva på kvällen.

* Grym avslutning på presskonferensen. Teasertrailern till Beyond Good & Evil 2 var otroligt snygg och minnade av Sergio Leones estetik. Hittade referenser till både Once Upon A Time in the West och The Good,  The Bad and The Ugly.

* Ubisofts uttalade fokus på realism och immersion är hedervärt men vinner inga poäng hos mig.

* Mässans spel kunde ha blivit Prince of Persia men vi fick varken se eller spela spelet. Istället tog Far Cry 2, ganska övertygande, hand om den äran.

* Brothers in Arms ser bättre ut än trailern påskinar. Lustigt nog.

* Darth Vader och Yoda i Soul Calibur IV är ganska meh som fighters. Yoda vinner av dem två.

* Tom Clancy-spelen kickade butt.

* En konstnär gjorde chokladkreationer av Rabbids från Rayman Raving Rabbids och lät besökarna smaka på cocktailpartyt. Chokladen var awesome!

* Jag fick mitt kort taget framför Mona Lisa. Cheesy fun.

* Paris är dunderfint så här års.

Artikelförfattande

Hå hå ja ja.

Är nääääästan klar med en större artikel för Super Play. Sparar, som vanligt, de jobbiga fakta- och bild-texterna till sist. Allra sist gör jag ingressen till artikeln.

Jag hatar ingresser. En ingress går ut på att sälja en text, i nästan lika hög grad som omslaget till tidningen går ut på att, eh, sälja tidningen. Så jag känner mig alltid lite smutsig när jag skriver ingresser. Och varje gång, lika handlingsförlamad.

Så jag bläddrar i gamla Super Play, tittar på grymma ingresser och våndas.

Varje gång.

I väntan på GTA IV står sig Godot slätt

Finkultur – bah. Humbug säger jag.

Inte för att jag har särskilt stor befogenhet att haspla ur mig sådana floskler. Inte för att jag läst särskilt många böcker, sett särskilt många pjäser eller hängt på särskilt många konstgallerier (Louvren – wööööh, da place to be). Men pratar vi film så är jag game.

Första året på Jakobsbergs filmlinje vann jag en tävling. Den gick ut på att se flest filmer på Cinemateket i Stockholm. På fyra månader hann jag med 82 filmer på bio. Fritz Lang, Ingmar Bergman, Jean-Pierre Melville, Jean-Luc Godard, Chantal Akerman (ja, det är bara självgott namedropping som pågår de närmaste raderna, men det är de små sakerna här i livet som räknas, för tusan), Werner Herzog, Charlie Chaplin, Buster Keaton, Federico Fellini, Alfred Hitchcock, F. W. Murnau, Victor Sjöström och deras filmer pumpades in i mitt undermedvetna, ibland i en furiös takt. Fyra filmer om dagen var ingen ovanlighet.

Det här startade ett visst intresse för lite ”finare” film än den jag var van vid och även om jag fortfarande hyllar Sergio Leone som den störste inom filmkonsten så kan jag tillgodogöra mig en bra, ”fin” film så som konnässörerna gör (min flickvän).

Men allt det där saknar betydelse. Jag kan aldrig uppbåda något större intresse för en kommande film från Raol Ruiz eller ett DVD-släpp av en aldrig tidigare släppt Joseph Losey-film.

Jag vet inte vad det beror på.

Men när bröderna Houser släpper nytt sitter jag som på nålar.

Come tuesday… comes ugly!