I väntan på GTA IV står sig Godot slätt

Finkultur – bah. Humbug säger jag.

Inte för att jag har särskilt stor befogenhet att haspla ur mig sådana floskler. Inte för att jag läst särskilt många böcker, sett särskilt många pjäser eller hängt på särskilt många konstgallerier (Louvren – wööööh, da place to be). Men pratar vi film så är jag game.

Första året på Jakobsbergs filmlinje vann jag en tävling. Den gick ut på att se flest filmer på Cinemateket i Stockholm. På fyra månader hann jag med 82 filmer på bio. Fritz Lang, Ingmar Bergman, Jean-Pierre Melville, Jean-Luc Godard, Chantal Akerman (ja, det är bara självgott namedropping som pågår de närmaste raderna, men det är de små sakerna här i livet som räknas, för tusan), Werner Herzog, Charlie Chaplin, Buster Keaton, Federico Fellini, Alfred Hitchcock, F. W. Murnau, Victor Sjöström och deras filmer pumpades in i mitt undermedvetna, ibland i en furiös takt. Fyra filmer om dagen var ingen ovanlighet.

Det här startade ett visst intresse för lite “finare” film än den jag var van vid och även om jag fortfarande hyllar Sergio Leone som den störste inom filmkonsten så kan jag tillgodogöra mig en bra, “fin” film så som konnässörerna gör (min flickvän).

Men allt det där saknar betydelse. Jag kan aldrig uppbåda något större intresse för en kommande film från Raol Ruiz eller ett DVD-släpp av en aldrig tidigare släppt Joseph Losey-film.

Jag vet inte vad det beror på.

Men när bröderna Houser släpper nytt sitter jag som på nålar.

Come tuesday… comes ugly!