Ett ståndaktigt korsande av gatan

Mera Tyskland. Präktigt värre, va?

Olof Palme tar aldrig slut!!!

Jag var nyligen i Tyskland på en weekendresa med mina bröder. Vi whinade, dinade och, tja, whinade i Berlin. Inte långt från vårt hotell låg en pytteliten fontän med lite bladverk runt. Och där på en liten plakett stod det följaktligen Olof-Palme Platz. Första tanken: Olof är inte bara Olof längre, han är Olof-Palme! Cool.

 

Andra tanken: Olof är inte bara Olof med svenska folket, han är Olof med alla! Palme finns nämligen representerad i Spanien, Ungern, Nicaragua, Indien, Ryssland, Grekland, Brasilien, Holland, Italien, Turkiet, Argentina, USA, Dominikanska Republiken, Österrike, Nambia, Mozambique, Kuba, Frankrike och Tyskland på olika sätt. En minneslund där, en plats där, en gata här, en boulevard där.

Det är onekligen imponerande.

Men det fick mig även att titta lite närmare på Stockholms gator och torg. Var är våra hyllningar till utrikespolitiska superhjältar? Var ligger John F. Kennedy-plaza? Indira Gandhi-gatan? Jean-Paul Marat-rondellen???!!!

Nej, det här suger ju.

 

Jobba – nu?

Det är ju inte för arbetstiderna som jag arbetar som frilansjournalist. Ofta tvingas jag arbeta sent inpå kvällen, ibland långt in på natten.

Och nu, när jag är klar med det jag företatt mig – min artikel – så sitter jag och funderar på om jag inte skulle ta och fixa nästa månads frågesport till sp också.

För om jag får tag på ett ex av GTA IV imorgon så vill jag inte ha en massa skuldkänslor för det jag borde göra. I wanna have a clean slate. Kunna dedikera en vecka (eller två) till gaming.

Det vore nåt det.

Artikelförfattande

Hå hå ja ja.

Är nääääästan klar med en större artikel för Super Play. Sparar, som vanligt, de jobbiga fakta- och bild-texterna till sist. Allra sist gör jag ingressen till artikeln.

Jag hatar ingresser. En ingress går ut på att sälja en text, i nästan lika hög grad som omslaget till tidningen går ut på att, eh, sälja tidningen. Så jag känner mig alltid lite smutsig när jag skriver ingresser. Och varje gång, lika handlingsförlamad.

Så jag bläddrar i gamla Super Play, tittar på grymma ingresser och våndas.

Varje gång.

I väntan på GTA IV står sig Godot slätt

Finkultur – bah. Humbug säger jag.

Inte för att jag har särskilt stor befogenhet att haspla ur mig sådana floskler. Inte för att jag läst särskilt många böcker, sett särskilt många pjäser eller hängt på särskilt många konstgallerier (Louvren – wööööh, da place to be). Men pratar vi film så är jag game.

Första året på Jakobsbergs filmlinje vann jag en tävling. Den gick ut på att se flest filmer på Cinemateket i Stockholm. På fyra månader hann jag med 82 filmer på bio. Fritz Lang, Ingmar Bergman, Jean-Pierre Melville, Jean-Luc Godard, Chantal Akerman (ja, det är bara självgott namedropping som pågår de närmaste raderna, men det är de små sakerna här i livet som räknas, för tusan), Werner Herzog, Charlie Chaplin, Buster Keaton, Federico Fellini, Alfred Hitchcock, F. W. Murnau, Victor Sjöström och deras filmer pumpades in i mitt undermedvetna, ibland i en furiös takt. Fyra filmer om dagen var ingen ovanlighet.

Det här startade ett visst intresse för lite ”finare” film än den jag var van vid och även om jag fortfarande hyllar Sergio Leone som den störste inom filmkonsten så kan jag tillgodogöra mig en bra, ”fin” film så som konnässörerna gör (min flickvän).

Men allt det där saknar betydelse. Jag kan aldrig uppbåda något större intresse för en kommande film från Raol Ruiz eller ett DVD-släpp av en aldrig tidigare släppt Joseph Losey-film.

Jag vet inte vad det beror på.

Men när bröderna Houser släpper nytt sitter jag som på nålar.

Come tuesday… comes ugly!

Ge mig en blogg tack

Nu har jag äntligen börjat blogga. Med en egen liten blogg. Känner ett så stort ansvar för att hela tiden vara intressant på superplay.se så det känns skönt att ha ett ställe där jag bara kan bubbla lite i min alldeles egna bassäng. Ja, Gud vad skönt.

Idag har jag till exempel sett The Last King of Scotland och varit skiträdd i minst halva filmen. Underbart att känna, fantastisk film att se. Forest Whitaker är out of this world med sitt porträtt av Idi Amin.

Sedan, eftersom det här är mitt första blogginlägg, så måste jag passa på att hylla Cecilia (flickvän) och Tetris (katt) för att de är så underbart älskvärda och så rackarns bra för mig.

Nu kör vi.