Topp 5 spel jag älskar att hata

Den här topp-listan skrevs egentligen till förra veckans tisdag. Efter papphammar-nyheten att Super Play skulle läggas ned drabbade mig kände jag mig manad att skriva om minnen istället. Ja, istället för det här:

Det är tuffa tider. Speciellt för en recensent som undertecknad. Helgen blev förstörd på grund av ett spel. Och då pratar jag faktiskt inte om VÄRLDENS BÄSTA SPEL utan om ännu ett heltaskigt filmlicensspel jag tvingades genomlida.

Det är märkligt egentligen. Ingen utsätter sig ju frivilligt för ruttna spel. Nu för tiden har ju de flesta av oss koll på läget, tack vare tidningar, internet och hyfsat pålitliga polare. De som köper dem är väl i regel föräldrar eller släktingar med noll koll eller amerikanska kidz förälskade i ett varumärke. Men det verkar ju räcka. Det fortsätter att komma ruttna licensspel så fort man vänder ena kinden till.

Själv har jag antagligen spelat mer av de här handikappade missfostren än jag vill räkna till, men det är lugnt, det hör jobbet till. Dessutom får man ju chansen att spy galla så det står härliga till, vilket ju inte är fy skam.

Så dagens lista blir ett urval ur denna fontän av depraverande misär. Det är spel jag älskar att hata och som jag inte skulle tveka en sekund att döda med mina egna, bara händer.

Topp 5 – Spel jag älskar att hata

5. 24 – The Game

Vad jag minns från 24 – The Game? En biljakt som pågick i trettio kilometer i timmen. En snyggt modellerad Kiefer Sutherland. Ett hemskt autosikte som gång efter annan dödade oskyldiga. Roliga minispel. Mördande tråkiga banor. Ömsom vin, ömsom vatten, säger ni? Ganska mycket mer vatten, säger jag.

Betyg i SP från mig då: 4

4. X-Men Legends 2: Rise of the Apocalypse

Från recensionen i SP #116:
Jippie! Ett nytt X-Men Legends-spel! Som vi längtat! Aaaaah – freakout! Vad är då X-Men Legends 2 för något? Något man kan äta? En överraskning? Nej, en leksak, va? Faktum är att det är allt – tre saker i en och samma förpackning! Men det går ju inte? Jo, med nya X-Men Legends 2! Jag tar en tugga – krunch, smack, krisp – wow, smaklökarna exploderar! Sedan slänger vi in resterna i konsolen, greppar handkontrollen och ger oss ut på äventyr med X-Men. Här kommer överraskningen – X-Men och deras ärkefiende Magneto måste slå sina påsar ihop för att matcha styggingen Apocalypses styrka! Välj ditt eget team med sex kämpar som vandrar runt i ödemarker och slåss mot övergödda myror (föga anade jag då att jag tre år senare skulle göra exakt samma sak med Fallout 3 och älska det, Jonas anteckning) eller stanna hemma och spela Jeopardy i X-Menkunskap. Ta med dina polare, ni kan spela fyra samtidigt. Känn solen i ansiktet från den fantastiska grafikmotorn, skruva upp volymen så den fantastiska musiken stärker er moral och slakta myror med de fantastiska mutantegenskaper som står er bi.

Betyg i SP från mig då: 3

3. Marvel Nemesis: Rise of the Imperfects

Från recensionen i SP #116:
Ta en titt på det här spelets titel. Sug på den en stund. Begrunda. Den är tråkig och intetsägande trots att man gjort sitt yttersta för att få med så många balla ord som möjligt. Det är nästan en bedrift. Som ett litet barns önskelista till Jultomten. Förvirrande. Därför följer en snabb checklista. Marvel: ett serieförlag som specialiserar sig på superhjältar som Spindelmannen, Fantastiska Fyran, X-Men och en massa andra kostymklädda nissar. Nemesis: engelska för ärkefiende. Här syftar det givetvis på det tidigare ordet ”Marvel” och sålunda deras hjältars ärkefiende. Rise: stiger, höjer, lyfter. Of the: syftning till sista ordet… Imperfects: Imperfekt? Alltså (ungefär): ”Superhjältars ärkefiende stiger liksom inte helt felfritt.” Till slut, en fråga från konsumentverket: Skulle du betala reda pengar för ett spel med grådassig grafik, noll koll på kontroll, ett bränslefattigt ös och som förmedlar en spelupplevelse som gränsar till fysisk smärta, illamående och depression?

Betyg i SP från mig då: 2

2. Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest

Johnny Depp är larger than life. Larger than tv-spel, kan vi åtminstone säga. I Pirates… (onödigt larger titel) är han så pass larger att han klarar av att strutta runt alldeles själv utan någon som helst påverkan från styrspaken. Jag antar att han har det inskrivet i sitt kontrakt och att det inte är så mycket att göra åt.

Betyg i SP från mig då: 1

1. The Golden Compass

Anrika spelföretag som skitit ner sig, nummer 578: Shiny Entertainment. Vad vill Shiny säga med The Golden Compass, tro? För sämre dynga till spel går knappast att göra (jo, det gör det!!!) och jag har svårt att tro att spelföretaget som gjorde Earthworm Jim, Messiah och MDK tappat konceptet helt. Så då återstår bara alternativet att spelet är en högst medveten handling, en kalkylerad smädelse, ämnad att åskådliggöra problemet med filmlicensspel. Det är mig nämligen helt omöjligt att annars kunna förstå hur Shiny lyckades göra både Wii- och DS-versionen av spelet exakt lika dåliga. JA, JAG HAR SPELAT BÅDA!

Betyg i SP från mig då: 1

Bubblare: Men in Black II: Alien Escape

Vad var det jag nyss sa? Det är bara föräldrar eller släktingar med noll koll som ger bort värdelösa spel i födelsedagspresent? Som… min storasyster, ja. Faktum är att jag än idag inte har spelat det här spelet överhuvudtaget. Det räckte med att kika på baksidan och upptäcka att det var Atari som utvecklat det för att tappa lusten. Men det står där i spelhyllan än idag, som en evig påminnelse om att vem som helst kan drabbas av krafter vi inte kan påverka.

Troligt betyg: 2, 75

”This is fun”

Ni är väl fortfarande ledsna över nedläggningen, antar jag? Well, här kommer bot. Det här är det roligaste jag sett på år och dar. Don Hertzfeldt är kungen av WTF och OMG, och inget visar det tydligare än den här surrealistiska videon. Notera musiken som dyker upp ungefär sex minuter in! Slutet är dessutom en alldeles utmärkt visualisering över hela SP-situationen.

Yaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaay.

Topp 5 Super Play-minnen

Det finns mycket att ta med sig från tiden på Super Play. Många skratt och leenden, några pinsamma ögonblick, några jobbiga, men mest av allt minns jag hur samstämmiga alla vi som gjort tidningen varit. Alla har kämpat mot ett gemensamt mål: att göra den bästa tidningen om tv-spel, utan att göra avkall på vilka vi är. Det här är mina finaste minnen.

5. Super Mario Galaxy

Det har spelats spel på Super Play, tro inget annat! Och det bästa av alla jag spelat för recension är tveklöst detta. Det var även med Super Mario Galaxy som jag blev övertygad om spelens konstnärliga värde, så länge skaparna utvecklar och lyckas säga något med sitt gameplay. Tro mig, berättandet får gärna gå hand i hand med spelandet, men Miyamoto lyckas fortfarande påvisa sina konstnärliga ambitioner med Mario utan att ens försöka berätta en historia. Fantastiskt i sig.

4. Ubidays

Nej, det blev aldrig E3 eller Tokyo Game Show för mig. Det enda jag har att redovisa som ens liknar en spelmässa är två tokiga dagar i Paris tillsammans med Ubisoft och deras utvecklarstudios och samarbetspartners. Två underbara dagar. Bäst av allt: ett exklusivt besök på Louvren efter stängningsdags.

3. Spelkvällarna

Halo 3 och Street Fighter IV. Nuff said. Oräkneliga kvällar har förolämpningarna och skratten haglat i vårt lilla spelrum. Minnen för livet.

2. Responsen

Att få beröm är underbart. Tack alla ni som stått vid sidan om och busvisslat. Super Play är er tidning, precis lika mycket som den är min.

1. Nummer ett

Min första text för Super Play var en recension av GTA-wannabeen Mercenaries. Den publicerades utan mitt namn, eftersom redaktionen fått för sig att hemlighålla alla medarbetare i övergångsnumret. Jag vet att till exempel Oskar Skog hade en recension i samma nummer och för att undvika förvirring (antar jag?) så avslöjades alla nya medarbetare i numret därpå så att tidningen skulle få en clean start. Men även om jag inte fick se mitt namn under texten var det en enorm känsla att få se något jag skrivit publicerat. Tryckt. Helt overkligt. Jag blev Ego Boy över en natt.

Bubblare: Brädspelskvällarna hos Tommy

Let’s do it again, Tommy!

Sorg

Kvällen har blivit natt och jag surfar runt på svenska spelsajter och bloggar, läser om döden och funderar på efterlivet. Det gör ont, väldigt ont, för jag älskade verkligen Super Play. Tidningen som den är nu och som den kommer vandra ner i graven inom en snar framtid som är tidningen jag själv skulle vilja läsa. Framför allt Gränslöst-sektionen saknar motstycke inom svensk speljournalistik, och det är mycket tack vare eldsjälarna bakom, Tommy Preger och Johan Henriksson. Artiklarna har bara blivit bättre och bättre och själv tyckte jag mig precis, äntligen fått hum om det här med att skriva recensioner.

Den lille parveln inom mig som läst tidningen sedan han mycket riktigt var en liten parvel har också ont. Så mycket historia, så mycket glädje, som helt plötsligt ska summeras ihop, istället för att fortsätta ge.

Som norrlänningarna säger: det är inte lätt när det är svårt.

Så är det.

Så är det.

Trials HD är världens bästa spel

Ja, faktiskt. Jag är som besatt. Kan knappt slita mig från tv-skärmen. Vill bara ha mer, mer, mer.

Det är så bra. Så bra att jag vill slänga superlativ omkring mig som det vore konfetti. Jag gör det just nu faktiskt, ett fantastiskt där, ett underbart här, ett grymt som flyger högt, högt och några tokbra och superduperbäst som sakta dalar ner genom luften.

En fruktansvärd bana. Trials HD är ett stundtals mördande svårt spel.

Jag gillar det för att det är så fuckin jävla Jean Paul Sartre-svårt. Och för att det är så lätt att fortsätta nöta varje bana, om och om igen, in absurdum.

Det är också det första spelet jag spelat på Live Arcade som ger mig skäl att faktiskt bygga ut min roster med nya kompisar. För jag är inte snubben som Livar loss i Gears of War 2 eller NHL 09, jag vill spela mina spel själv eller mot vänner i samma soffa. Jag är en gubbe och det är jag stolt över.

Men Trials HD har ju en skitrolig funktion där man ser hur alla ens kompisar ligger till på samma bana. Trillar jag dit på ett hinder kan jag helt plötsligt få se hur Tommy (som också hjärtar Trials) glider förbi på en liten indikator i övre kanten av skärmen. Vilket gör mig råsur, förstås.

Så vad gör du kvar här? Skynda dig att ladda ner VÄRLDENS BÄSTA SPEL, adda mig som din vän på Live Arcade (Gamertag: Poivoroinen) och gör mig råsur.

Jag kommer att älska dig för det.

Saker jag inte tror är sant del 1

Ny bloggserie! Den kanske inte blir lika återkommande som topp 5-tisdag men visst är det skönt att ha saker och ting man kan lita på?

Till skillnad från det här:

Det stämmer, du har just bevittnat en fysisk omöjlighet. För hur tusan kan Humphrey Bogart, Fred Astaire och Alfred Hitchcock alla vara födda under samma år, 1899? It doesn’t add up, som Bogey själv hade sagt. Någon har helt enkelt råkat förlägga ett par decennier dem emellan. De kan omöjligen vara lika (döda) gamla.

Nu gäller det bara att övertyga det internationella historieförbundet om misstaget.

Lyckas jag tänker jag propsa på att Bogart får behålla 1899, Astaire får 1912 medan Hitchcock får nöja sig med 1883. Eller 1783.

Henrys hatt har hyperstort hjärta

Det är på tiden att vi pratar om Henry Hatsworth in the Puzzling Adventure.

(Den här omslagsbilden användes inte till omslaget. EA har egna bilder att trycka.)

Varför?

Därför att det är årets DS-spel, åtminstone fram till att Scribblenauts släpps.

Henry Hatsworth är ett ganska unikt spel, och då pratar jag inte ens om det faktum att det kombinerar klassiskt Mario-plattformande med klassiskt Bejeweled-pusslande, nej, det är unikt eftersom det är en gammal gubbe i tweed som innehar huvudrollen. Visst, Snake tumlar ju också omkring med åderbråck i sitt senaste äventyr, men han är ju faktiskt inte så gammal – at heart – som hans degenererande kropp påstår. Henry Hatsworth är däremot en fullfjädrad gubbe av brittisk överklass-mått som uttrycker sitt godkännande med orden ”Good Show” och dricker sitt te kliniskt fritt från socker och mjölk.

Han är torrare än Sahara-öknen på sommaren och just därför är han den kanske störste hjälte vi har.

Vad som gör spelet än mer intressant är skurken och här får ni akta er för SPOILERS! Det är nämligen inte alls den gemene estradören Leopold Charles Anthony Weasleby the Third som står i vägen för Hatsworth och dennes sök efter The Gentleman’s Suit – utan den snorige, underårige uppfinnaren Cole. Cole som fram till slutstriden bistått Hatsworth med uppgraderingar och hjälpmedel, avslöjar sig först när åldermannen lyckas besegra Weasleby och upptäcker att hans fiende är en robot. Den finnige tonåringen har känt sig åsidosatt från första ögonblick och ämnar visa vuxenvärlden vad han går för. I vilket annat spel som helst hade rollerna varit ombytta – och Cole hade varit hjälten.

Men Cole får inte sin gloria. Istället blir han satt på plats av någon vars främsta vapen är – erfarenhet.

Det är en lysande pik mot en av de största schabloner spelindustrin fortsätter att föda och göda: att allt som egentligen betyder något är bångstyrig, benhård vilja.

Henry Hatsworth vet bättre. Han har sett världen. Han vet vad som är viktigt här i livet.

Och om du fortfarande undrar över svaret – spela hans spel och upplys dig själv.

Topp 5 Fallout 3 expansioner

Jonas, Jonas, Jonas, säger de. Varför bloggar du nästan bara på tisdagar numera? Har du glömt ditt kall? Har du försakat allt du tror på? Har du gett upp mänskligheten? Har du börjat pissa på kulturen? Slår du in öppna dörrar? Skriker du okvädesord åt främlingar på gatan? Är du kidnappad av Säpo? Måste du rädda marsianerna från venuiterna? Tappas du på blod av greve Dracula i hans slott?

Long story short: Jonas är lat.

Och gillar att prata om sig själv i tredje person.

Men jag utlovar bättring på samtliga punkter. Den förrädiska sommaren närmar sig sitt slut och jag lovar, än en gång, att börja blogga minst en gång om dagen. Jag har många idéer, några kanske inte helt rumsrena, men ändå. Jag tvättar dem. För er skull. Och skriver om dem här.

Inte imorgon dock. Och inte dagen därpå heller. Jag tänkte försöka hinna med en sista liten minisemester och besöka mamsen i Motala, bada i Nordens största insjöbad, spela minigolf och stå och spänna mig på stranden. All that jazz. Men på fredag kör vi igång. Hipp hurra för det.

Tills dess tar vi tempen på Fallout 3 och dess expansioner. Till skillnad från Tommy listar jag inte expansionerna i den ordning ni bör köpa dem, utan helt enkelt från sämst till bäst.

Topp 5 – Fallout 3 expansioner

5. Operation Anchorage

Det är huggsexa mellan den här och den likaledes menlösa Mothership Zeta. Men Operation Anchorage förlorar på att allt som händer i expansionen utspelar sig i en simulator. Jag spelar alltså ett spel – som spelar ett spel? Inte nog med att inlevelsen kastar sig utför Mount Everest redan från början i och med ett så meningslöst tilltag – hela expansionen består av strider, och inget annat. Det finns alltså ingen story, i stort sett inga roliga platser att upptäcka och inga människor att interagera med, förutom några dumdryga officerare.

Betyg: 4 av 10.

4. Mothership Zeta

Premissen är ju klockren: The Wastelands stora hjälte – kidnappad av utomjordingar! Bethesda gillar att leka med klichéer när de bygger sina världar och sina historier, men här får de tyvärr inte till det. Potentialen i krocken mellan olika världar är ju dunderstor men utomjordingarna är inte här för att lära sig saker om andra kulturer, de är tokonda och vill bara experimentera med människorna de norpat. Så man slår tillbaka och skjuter och skjuter och skjuter dem hela vägen tillbaka till Pluto. Ett litet plus skall dock utdelas för att man får träffa människor från andra tidsåldrar som frysts ner på skeppet, det är en kul idé. Som självklart inte vidareutvecklas. Man kunde ju till exempel fått hjälpa dem att anpassa sig till de nya tiderna på något sätt. Men det är klart, då hade ju Bethesda tvingats jobba för pengarna.

Betyg: 5 av 10.

3. Broken Steel

Jag håller med Tommy, det här är definitivt den första expansionen man bör skaffa, enkom för att den höjer ens level cap till trettio istället för mesiga tjugo. Men när det gäller det övriga innehållet så är det inte så mycket att hurra för. Man slåss ganska mycket, snackar ganska lite. Tack och lov att Bethesda åtminstone levererar lite schyssta miljöer att smyga runt i. Den hemliga tunnelbanestationen under Vita Huset som tar spelaren till The Enclaves militära högkvarter är topptankad med atmosfär, och själva slutstriden är riktigt fet.

Betyg: 6 av 10.

2. The Pitt

Pittsburg verkar vara en skön stad. Men det är inte längre samma sköna stad anno Fallout 3:s tideräkning. Nu kallas den The Pitt och är tillhåll för en fascistoid organisation som använder slavar till att bruka de ännu fungerande fabrikerna. En emissarie för rebellerna dyker upp i The Wasteland, inser vilken awesome snubbe du är och bjuder in dig på tårta och kaffe. Väl i The Pitt tvingas man gå undercover – som slav – för att kunna hjälpa de förtryckta. Till slut lyckas man nosa sig fram till stans ledare och väl där konfronteras man med ett av de mest intressanta moraliska val Fallout 3 presenterat. Miljöerna är grymma, extramaterialet (det finns mycket att hitta och samla) är välartat och presentationen oklanderlig.

Betyg: 8

1. Point Lookout

Vi snackade ju om att Bethesda gillar klichéer. Check out Point Lookout. Det är den amerikanska södern i ett nötskal, som om någon plockat russinen ur alla hillbilly-sagor som framförts och använt dem till att koda det här. Vad som är så bra med Point Lookout är att det är en miniversion av Fallout 3. Här finns allt som gjorde originalspelet så bra; hårda, spännande duster (med incestuös lokalbefolkning), massvis med uppdrag utspridda över en stor karta, tonvis med mysiga och rysiga platser att upptäcka och en känsla av att man verkligen befinner sig i det här muggiga träsket på riktigt. Det bästa av allt är att Bethesda i ett synnerligen inspirerat uppdrag lyckats kombinera knasig serietidningshandling med Highlander-mystik. They were certainly going all out on this one.

Betyg: 9 av 10.

Topp 5 saker att gilla i Inglourious Basterds

Tjipp på er, alla vackra och fula människor, oavsett storlek, färg och livsåskådning. Tjipp indeed. Jag var på förhandsvisning för två veckor sedan, såg Tarantinos nya – och såg Tarantino, för den delen också (han är ganska tjock numera). Det var en riktig kickassrulle han bjussade på och jag har lekt med tanken att skriva en recension. Men varför inte en topp 5 istället?

Just det. Varför inte.

Topp 5 – Saker att gilla i Inglourious Basterds

5. Carnegie Hall

Repliken ”How do you get to Carnegie Hall? Practice.” fick mig att rycka till i biostolen. Tarantino drar sig ju inte för att påpeka sina influenser i sina filmer och ofta kan man se dem från andra sidan jordklotet. Det förhindrar ju dock inte att det hela blir ganska bra i slutändan ändå. Att karln har en vurm för aparta filmgenrer som blaxploationsfilm, spaghettivästerns och Shaw Brothers-rullar känner ju nästan var man till. Så när jag hörde den här repliken tänkte jag inte alls på att det är ett ganska vedertaget uttryck i USA, eller mer exakt, en vandringssägen (någon ska ha frågat om vägen till Carnegie Hall och fått svaret ”Practice”). Nej, jag tänkte omedelbart på en låt av Sparks, världens bästa band och blev alldeles varm om hjärtat:

Taskig ljudkvalité, men man får en ganska god inblick i vad Sparks är för killar.

4. Hommage till Sergio Leone

Inledningen till Inglourious Basterds är grym. Man sitter som på nålar och kan knappt andas så spännande är det. Mycket på grund av Tarantinos osvikliga känsla för dialog och hur han igenom den sätter stämningar. Men även på grund av att hela scenen minner starkt av en scen från The Good, The Bad and The Ugly. Här märks inte minst långa, smäktande bilder på skäggiga, svettiga karlar, känslan av ovisshet, mötet med en överlägsen motståndare, en duell som utövas mellan ord, i luften runt omkring. Tarantinos version är dock snäppet bättre, mycket tack vare en stark närvaro från nummer ett på den här listan.

3. Lite av allt

Ja, jäklar. Den här filmen har verkligen lite av allt. Drama, humor, äventyr, skräck, spänning, kärlek och gore och allt däremellan. Det är en explosion av smaker. Det är, och det här tror jag att Tarantino själv skulle bli mycket glad över, samma osentimentala hållning till genrer som Asiens bästa filmare svär vid, och på så sätt är det en betydligt mer övertygande hyllning till Hong Kong-filmen än Kill Bill-filmerna någonsin var.

2. Verklighetsflykten

Inglourious Basterds utspelas i slutet på andra världskriget, här och var på olika ställen i Tyskland och Frankrike. Men det här är ingen krigsfilm, hur mycket den än vill låtsas om det. Karaktärerna är otroliga, scenerierna uppfriskande exotiska, blodet splattrigt och överdrivet. Folk dör med stil här. Till och med när de får ett baseballträ i huvudet. Det kommer inte heller som någon överraskning att Tarantino tar sig vissa friheter med den historiska korrektheten. Det jag framförallt älskar är stilgreppen som används. Vissa scener dras ut på komiskt manér, andra chockmatas man med i bitesize. Det finns en scen på en pub som är något av det bästa jag sett på flera år, där Tarantino lyckas kombinera dialog, blickar, kameraklippningar och musik på ett närmast tornadoliknande sätt. Utanför puben, eller ännu hellre, utanför bordet det hela utspelas kring, finns ögat och lugnet, men runtomkring vrålar paniken, kaoset och terrorn.

1. Christoph Waltz

Åh. Åh! Christoph Waltz. Vilken karl. Vilken karl! Mannen roffade åt sig Cannes-festivalens pris för bästa manliga skådespelare tidigare i år och man förstår varför ungefär fyra minuter in i filmen. Det är då han gör sin entré för första gången och man kan inte göra annat än att kasta sig i hans famn. Fullkomligt mästerligt väver han människor kring sitt lillfinger, snurrar upp lögner och tillintetgör annars stolta män. Samtidigt som han gottar sig åt sin egen suveränitet på ett närmast barnsligt vis. Waltz fnissiga, hämningslösa porträtt av SS-översten Hans Landa minner av både Hannibal Lecter och Dr. Evil från Austin Powers-filmerna. Fast egentligen är det en orättvis jämförelse. Landa är en helt egen konstruktion. Det är en filmskurk lika omedelbart klassisk – nej, ikonisk – som Darth Vader, Keyser Soze och Hans Grüber.

Idolbild att klippa ut och klistra upp på väggen.

Minus: Trailern

Inget ont om den första teaser-trailern – den är faktiskt awesome! I stort har man bara snott en scen rakt av från filmen och det är inte heller någon särskilt viktig scen, men samtidigt blir man väldigt sugen på att veta mer. Till skillnad från den ”riktiga” trailern som går på biografer just nu. Den säger alldeles för mycket. Den spoilar nästan hela filmen, faktiskt. Ganska värdelöst. Så går du på bio och får se Quentins namnteckning – håll för öronen och blunda. Det är du skyldig dig själv.

Godkänd trailer. Se med gott samvete!

Super Plays egen spelkonsol

Efter att ha bloggat om gårdagens lista fann jag mig själv bläddrandes i utmärkta coffetable-boken Game.Machines för att se om jag hade missat något. Och det hade jag ju självklart, det finns lika många knasiga konsoler där ute som det finns kulor i Serious Sams bössa.

Konsolen nedan fångade min uppmärksamhet av – naturliga skäl. Vad säger ni, Tommy, Jocke, Alfred och Mats? Borde inte den här skönheten vara kontorets maskot, eller nåt?

Varning! Kan bara kopplas in i tv-apparater från Grundig. Sant!